Så här i början av ett nytt år kommer många tankar. Tacksamhet över året som gått. Funderingar och förhoppningar för det nya året. Vad ser jag framför mig? Vad längtar jag efter?

Jag tror mera på frågor än löften så här runt nyår, frågor som vi kan bära med oss. Frågor är mer dynamiska än svar. Frågor som öppnar för möjligheter, utmanar tanke, fantasi och kreativitet. Frågor som lockar, som vi inte kan låta bli att tänka på. Frågor som genererar nya tankar. Håller vår längtan vid liv. Vilka frågor vill jag leva med under det här året och hur hittar jag dem? Jag tror att livet kan bli större, jag tror att min längtan kan växa sig starkare än min rädsla.

Alla människor längtar efter något, många gånger kan det vara något som det är svårt att sätta ord på. Ibland kan längtan vara som en eld inom oss, en hunger eller en känsla av hemlöshet.

Tänk om vi kunde tillåta oss att längta efter större, inte efter mer utan större. Skulle inte denna längtan kunna leda oss till ett större och rikare liv? Jag tror att livet kan bli större om vi tillåter det att utvidgas, expandera. Släpper det krampaktiga behovet av kontroll.

Tänk om vi kunde tillåta oss att vara lite mer nyfikna, att inte veta så mycket, inte göra så många antaganden. Hellre leva med frågorna än att inbilla oss att vi har alla svar. Tänk om vi kunde öppna våra ögon och se lite mer, djupare. Gå på upptäcktsfärd, se, lyssna, känna och förundras.

Tänk om vi kunde odla mod, lite grann varje dag. Utmana rädslan, känna efter hur vi verkligen vill leva. Känna rädslan och gå ut och möta den, upptäcka att vi överlevde.

Tänk om vi kunde se vad rädslan gör med oss, vad den hindrar oss från att göra och vara. Vi kanske kan lära oss att ifrågasätta den och tänka: Vad är det värsta som kan hända? Vad skulle det vara värt om jag verkligen vågade?

Tänk om vi kunde bli lite mer förlåtande, först mot oss själva, för att sedan kunna vara det även mot andra människor. Vi kanske kan lära oss att se lite djupare, bortom ytan. Tänk om vi varje dag försökte odla medkänsla, tänka på att alla vi möter har ett sår som vi inte ser.

Tänk om vi kunde våga lite mer, visa mer av det som finns inom oss. Dela med oss av våra känslor, vår längtan, våra förhoppningar och våra rädslor. Sänka garden.

Tänk om vi kunde bejaka vår mänsklighet, se att vi är både starka och svaga. Se att vi är människor av kött och blod, vi är inte osårbara. Att vi inte behöver skämmas för det.

Tänk om vi kunde se att vilken dag som helst kan bli speciell. Att vi varje dag faktiskt kan välja att göra något meningsfullt. Att även om vi inte lyckas kan vi välja att se varje dag som en gåva, att vi varje dag kan lära oss något nytt.

Tänk om vi då och då kunde stanna upp och bara vara en stund i ögonblicket, känna pulsen, känna hjärtat som slår. Säga: jag är här just nu, bara här! Försöka att inte ständigt vara på väg.

Tänk om vi kunde sätta ord på vår längtan, hitta det vi djupast sett längtar och drömmer efter. Tänk om vi kunde låta bli att hålla tillbaka, inte låta rädsla eller bekvämlighet hindra oss från att leva ett helhjärtat liv. Jag vill!