Blogg När någon talar brister tystnaden

I många sammanhang är det status eller i alla fall klart positivt att "ha mycket att göra". Man blir på något sätt viktig när man presterar, det imponerar på andra och det visar att man är behövd. Men är det alltid så? Frågan är varför man är upptagen, men även vad man gör och vad man har valt bort. En bra fråga att ställa sig; varför är jag så upptagen? Det är inga problem att vara upptagen hela tiden, men vad händer?

Min erfarenhet är att man blir mindre närvarande. När allt går på automatik går vi miste och mycket. Vi lägger inte märke till och missar de där korta mötena. Det någon vill ge oss i form av blickar, leenden eller kommentarer . som ger en känsla av samhörighet. För mig har det blivit allt viktigare att stanna upp och reflektera över vad som verkligen är viktigt i livet och sedan försöka prioritera det. Vara närvarande för mig själv och andra, lyssna aktivt under ett samtal . tillräckligt vaken för att bekräfta någon . se det som sker. Leva medvetet helt enkelt.

Jag började tänka i de banorna när jag hade gått in i väggen, jag mådde så dåligt att jag aldrig mer ville uppleva något liknande. Den stress som lett fram till denna smärtsamma upplevelse var konsekvensen av mina egna val under en längre tid, inget som bara hände. När jag så småningom insåg det förstod jag att det var dags att ändra livsstil, jag gjorde ett aktivt val.

När jag första gången kom till Varangerhalvön kunde jag slappna av på ett sätt jag tidigare aldrig kunnat, det kändes att själen kom till ro. Jag var fullt tillfreds med att bara vara, ett inre lugn uppfyllde mig. Det gjorde mig gott att byta miljö och det blev början på något nytt.

Undan för undan har jag odlat nya vanor, saker som hjälper mig att leva som jag vill. Har lärt mig att välja och att välja bort. Frågat mig vad som egentligen är viktigt. Jag gjorde medvetna val som efter en tid blev till nya vanor. Det fanns en stor tröghet i mina invanda mönster. När jag hittade aktiviteter som fick mig att må bra blev det lättare.

Jag lärde mig att sitta ner en stund då och då, ute på en parkbänk, på café eller någon annanstans. Det var befriande att upptäcka att jag inte måste vara på väg, inte måste prestera hela tiden. Jag unnade mig stunder när jag kunde tänka nya tankar, läsa en tidning eller en bok. När jag hade suttit en stund infann sig lugnet inom mig.

Mitt beteende var så invant att jag fick ge mig själv tillstånd att vara istället för att göra. Jag tänkte att nu bromsar jag tiden en stund. Något hände, jag fick idéer och nya insikter, lärde känna mig själv på ett djupare sätt. Dessa stunder blev efterhand fler och längre, en ny vana tog form. Jag blev lugnare, även på jobbet, kunde arbeta avslappnat men ändå effektivt. Jag gjorde det jag skulle och hade realistiska krav på mig själv. Min kreativitet blommade ut, jag kände mig oftare närvarande och mådde allt bättre. Nu var livet i balans.

Så har det fortsatt, jag har förenklat mitt liv, valt bort saker. Nu vet jag hur jag hittar tillbaka till mina inre rum.