Blogg När någon talar brister tystnaden

Vad händer när blicken fastnar i det invanda och bekväma. Vad händer när tanken slår i taket, lever mellan fyra väggar och inte kommer längre?

Jag tycker om att gå längs strandkanten, spana ut över havet och låta blicken följa horisontlinjen. Då känner mig fri, jag kan andas fritt, mår bra helt enkelt. Jag går omkring, ser måsarna sväva däruppe, hör vågorna slå in mot stranden. Ibland tar vinden tag i mig och jag känner att jag faktiskt lever. Jag älskar platser där jag slipper ovidkommande ljud, bara de naturliga finns. Där kan jag tänka en tanke till slut, hör vad jag tänker, reflektera över livet.

Människor är som träd, vi behöver rötter och näring. Men vi behöver också en öppen himmel där vi kan spricka ut, mogna och utvecklas. Tankarna måste ha utrymme, få sträcka ut sig och ta form i våra liv. Bli till ord och handlingar som får oss att växa.

Jag försöker mata mig med sådant som får mig att tänka, reflektera vidare, bygga tankekedjor. Det behövs inte så mycket, ett stycke i en bra bok, en tidningsartikel som berör mig ... får mig att tänka och känna, hitta tillbaka till något jag glömt att jag saknar.

Jag upplever stillheten med alla mina sinnen. Här finns en öppen himmel, jag lyssnar, känner, bara är. Tankarna har högt till tak, begränsas inte av någon annans borde. Jag njuter av att vara - en del av något större.

Regelbundet skaffar jag mig ett litet utrymme som varken är digitalt eller socialt. Har en anteckningsbok med mig, unnar mig en stund med mig själv när jag kan tänka fritt utan att bli avbruten. En plats, ett tillstånd där ingen försöker påverka mig ... en rymd av frihet.

Vi behöver återupptäcka konsten att tänka själv, då och då konfronteras med vad det är att vara människa. Upptäcka friheten att vilja, att välja och att välja bort. Att aktivt vilja något med sitt liv. Vi är inte maktlösa, livet kan förändras. I den självvalda ensamheten, i stillheten kan vi välja livet. Ditt och mitt liv, din och min resa. Ditt och mitt äventyr.